adelssons.

Det är skönt att det börja ljusna, tänkte ta en promenad bort till gymmet och bättra på brännan ;) För bara några veckor sedan var det mörkt vid den här tiden på dygnet - och promenader i mörker är ju inte att föredra. 

- - - - - - 

Man försöker på alla sätt framstå som en tuffing i sociala sammanhang genom att säga att man sannerligen inte fruktar någonting. Tänker man på det så är det ganska skrattretande. Jag tror att det är precis tvärt om - det är just de människorna som fruktar mest. Det handlar inte om det vardagliga ("Nej, tvinga mig inte upp för den stegen, jag är livrädd för höjder") utan snarare om långsiktig rädsla. Det betyder givetvis inte, (med risk att framhäva mig själv som orädd och tuff), att jag går runt och ständigt oroar mig för att en drastisk förändring kommer att ske till det sämre. - Men jag medger att tanken slår mig ibland. 

Jag fruktar, liksom många, mötet med döden. Dock är denna rädsla blandad med en stor portion nyfikenhet, utan att överskrida gränsen till att bli en hinsideslängtan. Med plötsliga förändringar syftar jag på att mista någon/något som är betydelsefullt i större mening.

Det jag fruktar mest är vägen till döden. Åldrandet, att mentalt förbereda sig på att livet långsamt går mot sitt slut. Nog om vishet och livserfarenhet. Kom igen! Vem vill bli blek, tråkig, stel och se ut som ett russin med minnesluckor, en golvmopp till hund och ständigt behöva knapra i sig piller i olika färger och former. Nå? När man nått en viss gräns i livet tänker man inte längre framåt: "Åh, dit skulle jag vilja fara iväg, det där skulle jag vilja upptäcka." Istället börjar man titta bakåt i tiden och tänka på allting man hittills upplevt: "Åh jag minns när jag var i din ålder, så mycket galenskap jag hade för mig då (skratt)". Jag hoppas för min egen och mina anhörigas del, att den dagen aldrig kommer till oss. 

Vad är det för social norm som säger att det ska vara på det här viset... Jag vill se mer liv i gamlingarna (och därigenom minska min rädsla för åldrandet). Jag vill se dem rocka rockringar på playan, göra ett spontant glädjeskutt på stan. Jag vill se Agda med sina permanentade lockar och gamle Gunnar i sin tupé, tillsammans sittanda och fnissa på spårvagnen åt sugmärket på Agdas skrynkliga hals! 

Jag är rädd att jag inte kan vara barn hela livet. "Vuxenlivet innebär ansvar". Ansvar behöver inte betyda tristess men i många fall har den en sån "begränsande" verkan. Jag vill ha friheten att göra precis vad jag vill - Vad jag känner för i denna stund utan att behöva skämmas. Just precis i denna stund men också kunna göra det när jag är 60 år äldre.