adelssons.

Det är inte möjligt att vara på topp hela tiden. Med stark målmedvetenhet klättrar man uppåt, somliga gör det med jättekliv, andra kanske väljer att gå ett litet steg bakåt och två små framåt. Att klättra behöver inte vara svårt, man har ett mål framför sig och det är det enda man ser, man låter inget annat komma i vägen. "Jag har bestämt mig, jag ska nå dit". När man nått toppen vill man stå kvar så länge som möjligt och njuta av utsikten - belöningen för de uppoffringar man gjort under resans gång. Tyvärr kan man inte stå kvar och njuta i all evighet (det vore väl alltför väl). Det kommer faktorer utifrån som du inte kan påverka. Du njuter av dina sista sekunder på toppen, tar ett djupt andetag och hoppas kunna återvända upp hit inom den snaraste framtid, men innerst inne vet du att det inte är särskilt troligt.

Ett djupt andetag. Du låter nästa person ta över stafettpinnen och börjar långsamt kliva nedåt. Du gör det inte för att du vill, du gör det för att du inte har något annan val. Det enda du har att välja på är på vilket sätt du vill ta dig ner. Du kan ta små små steg så att det inte ska kännas så tungt att nå marken. Eller så hoppar du, för du inser att när du når marken kommer att göra lika ont vare sig du klättrar långsamt eller faller snabbt.