adelssons.

Jag har inte riktigt vant mig vid stockholms tunnelbanor ännu. Efter som man sällan har utsikt genom fönstret blir det automatiskt så att blicken söker sig till dem som sitter på tunnelbanan. Det är då man -helt omedvetet- börjar stirra. Speciellt när man är lite småtrött på morgonen så vill blicken gärna fastna på någonting eller någon. Det värsta är när det händer flera gånger - och på samma person. Man vill ju inte sända ut fel signaler.

Men jag börjar lära mig hur man ska handskas med det där. Jag kollar på hur de andra gör.

De sitter, bekvämt ihopkrupna i sätet - och med en tom blick riktad snett framåt. De ser smått sorgsna ut. Trötta på livet och med tomhet som ekar. Jag blir ju deprimerad bara av att titta på dem...

Jag kanske bara inbillar mig. (Med lugna låtar av Radiohead, i öronsnäckorna kanske man läser av omvärlden annorlunda) Det kan ju vara så att dem alla är genomlyckliga inombords. Man kanske inte vill visa det kl 07.00 i början på veckan, påväg till jobbet.

Samtidigt känner man sig lite skraj inombords. -Hoppas att jag inte kommer se ut sådär när jag har bott här ett tag-