adelssons.

Mjoo.. jag får väl erkänna att jag har varit frånvarande ett tag. Det har varit mycket att stå i både med skolan och jobbet. Det känns bra att ha fått mycket uträttat - men just nu räcker inte tiden riktigt till för roligheter. På torsdag flyger vi till Franska Rivieran. Åh vad jag längtar! Fram till torsdag har jag därför ställt in mig på att det blir en tuff period. Prov idag, jobb imorgon, prov dagen efter, följt av ännu mer jobb. 

Men jag ska väl inte klaga. Mitt i all stress måste jag säga att jag trivs. Så länge det inte blir för mycket på en gång :) Det går framåt. Och det går minsann undan. 

Det var allt för nu. - Tillbaka till böckerna... 

Aldrig i historien har jag någonsin gått upp före kl 8 varje morgon - vardagar som helger - frivilligt, månad efter månad, för att få ut så mycket som möjligt av varje dag. Ändå känner jag mig inte så trött. Tvärt om hade jag nog varit tröttare om jag hade valt att sova till kl 11... Nu är det full rulle från morgon till sent på kvällen. 

Ska dock bromsa ner på jobbfronten för att ge skolan mer utrymme. Men bara fram till nästa vecka - därefter blir det en hel veckas avkoppling. Lägga böckerna åt sidan och inget mer jobb. Då blir det fokus på att utforska Frankrikes sydkust. :) Biljetterna är bokade, bilen står och väntar. Snart åker vi! 

 

P.s Se nu till att få i er lite våfflor idag ;)

Idag var jag och far min och besökte TUR mässan i Göteborg. Det kryllade av entusiastiska människor och man märkte snabbt vilka resmål som var extra efterfrågade. Där fick man nästan armbåga sig fram för att få tag på en katalog. Bland detta folkvimmel fanns naturligtvis en hel del info för den ivrige turisten. Allt från Djungelsafari, Charterresor och cykelturer till dykning tillsammans isbjörnar i Nordpolen. Jag riktade väl främst in mig på USA och Sydamerika men det var omöjligt att bara gå förbi alla andra spännande resmål utan att fråga. Det slutade med en tung pappkasse fullproppad med kataloger och kontaktinformation - Jag bar helt enkelt med mig hela världen hem :) 

Nu spritter det i hela kroppen, vill ut i världen redan imorgon! Packa väskorna och sticka. Australien kanske, det verkade riktigt intressant. Ska ta mig igenom alla kataloger så får jag väl se vad jag hamnar. Att jag ska åka är redan klart, frågan är väl bara när... och ... var? 

Sitter ute i trädgården och läser en bra bok med solen i ansiktet. Jag hör hur en liten kille driver runt på skolgården ensam och sjunger falskt. En bit bort ser jag två killar som försöker testa nya trix på sina skateboards. Det går sådär. Dom ramlar mest hela tiden... 

Så snart jag får lite tid över - när gruset sopas bort, då ska jag också plocka fram brädan. Innan dess kanske man kan utnyttja skolgårdens basketplan. Grymt sugen på att köra lite streetbasket nu när man kan ha på sig lättare kläder. 

Det är redan fredag. Veckorna går fruktansvärt fort - på gott och ont :) Den fjärde intensiva utbildningsveckan på Telia går mot sitt slut. Därefter börjar jobbet på riktigt.

Tvingar fram våren. Vi bestämmer oss för att den ska vara här nu. Och klär oss efter almanackan. Behöver inte längre åka kollektiv. Vårjackan på, struntar i vantarna, lämnar mössan hemma och hoppar på cykeln. Varmt var det.. tills solen gick ner, lagom när man hade satt sig till ro med en glass i hand. Det var ändå skönt att vi inte var dem enda som satt och huttrade med solbrillorna på. 

Men idag känns det ännu mer som vår! Och den här gången är det på riktigt. Man blir sugen på att springa in i varenda butik för att rycka åt sig vårplaggen, för nu är det slut på tråkigt höst och lång vinter. 

I början på mars för tre år sedan var det annorlunda. På något sätt hanns inte våren med. Det vände direkt från att ha varit kall vinter till att bli het sommar - resultaten blev därefter. Röd som en räka i en vecka, men njöt i fulla drag av att sommaren äntligen hade kommit :) 

Det är så många faktorer som man undermedvetet påverkas av i vardagen. Igår morse; kallt och ruggigt, står och väntar på vagnen i 16 minuter (!) ... tvingas dela vagn med två stycken fyllon som åker med hela vägen in till Hjalmar Brating. Anländer två minuter försent, ser bussen blinka vänster och långsamt lämna busshållplatsen. Suck. 30 minuters väntan. Min alternativa buss verkar jag också ha missat, så jag söker mig in i värmen inne på pressbyrån. Det luktar nygräddade kanelbullar. Eftersom man inte får stå där och vänta, då det finns en vänthall, tvingas man att andas in lukten från ytterligare några fyllon som uppenbarligen inte har nyttjat en dusch på lite för lång tid... Unken svettstank tillsammans med avslagen öl och urin är väl kanske inte den bästa morgonen. 

Råkade få med ett flygplan på bilden :)

Idag är det sol och vår i luften! Strosar ner till Götaplatsen och hinner sola en stund utanför statsbiblioteket innan dörrarna slås upp. Idag har jag marginalerna med mig. Och jag känner på mig att det kommer att bli en riktigt bra dag :) 

Vi slängs ut i svaret, någonting vi i utbildningsgruppen har väntat på i snart fyra veckor. Spännande! Men före jobbet ska jag försöka plugga ikapp lite. Kanske dra mig lite tidigare till jobbet och promenera en bit för att få avnjuta solen. 

Vänjer mig så sakteligen vid att mina tidigare tankar om framtiden börjar ta en annan form. Försöker att se det positiva i denna (ofrivilliga) förändring. Allting handlar om tid. Hade jag haft lite mer tid, gjort andra val, prioriterat annorlunda så hade jag kanske nått mål vid det här laget. Det är synd att deppa för det nu. Bara göra det bästa av det. Och det är precis det jag tänker göra. Varför ska jag gå omkring och längta? Denna ständiga väntan på att "allting kommer snart att vända, det blir snart bättre". Nej, det är inte rätt. Så ska det inte gå till.

Det har varit en riktigt solig morgon - precis vad jag behöver! 

I kväll är det dans, sista danstillfället tyvärr, därefter följer avslutningsmiddag. 

Som den som rullar snöbollar i mörkret kl 22.42 på kvällen. Möter andras blickar i avsikt att förmedla en känsla - ingenting når fram. Matar katten i sin allt för stora 2:a. Tackar artigt grannen för skjutsen, lyckas aldrig undvika vattenpölar. Öppnar skafferiet när ingen ser. Tar alltid hissen, ner, och upp, till sin lägenhet, där han gråter i smyg. 

De tre värsta veckorna är över. En vecka kvar, sen är det nedförsbacke. 

Just nu är det för mycket information att hålla i huvudet. Allting måste bearbetas och att plugga mer just nu skulle bara förvärra det hela. Tar fram gitarren för att stimulera mitt kreativa jag. 

Det får vara allt för nu. Min "att göra - lista"  blir allt längre. Likaså min "jag längtar efter - lista". Det är den sistnämnda som sporrar mig. Precis vad jag behöver. 

En kall o tidig morgon avnjuts högs uppe på taket på ett 14:vånings höghus i den vackra soluppgången. Det visar hur mycket man uppskattar solen när den väl väljer att visa sig för oss. 

Ur wikipedia, utvald artikel:

"Den internationella kvinnodagen uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Datumet firas också av FN och i många länder är det en nationell helgdag. Internationella kvinnodagen instiftades redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. 1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag."

"If I were a bird, I would fly so far. I would test the limits just to see. I would search for places that no other birds have ever been."

Om du fick välja ett djur, vilket som helst, att vara i resten av ditt liv, vilket djur skulle du välja? Kanske ett lejon? En panda? En ekorre? En sköldpadda? Eller vad sägs om en extremofil? Som den sanna egoist man är vill väljer man med hjärnan; "Vad skulle gynna mig mest?" Därför representerar det också en del av din personlighet. (Syftar främst på den som skulle välja att vara en extremofil...)

Varför jag kom att tänka på det här är för att det på radion talades om att bofinkar, taltrastar och tofsvipor var på ingång nu när våren närmar sig. De börjar så smått lämna den varma sydliga solsidan och flaxa mot svala Sverige för att invänta sommaren. Hur lyxigt är inte det! Istället för att tvingas härda ut den långa mörka regniga vintern som alla andra, så flyttar de utomlands när de själva känner att tiden är inne. Och sen när de tröttnar på värmen, ja då är det bara till att flyga tillbaka i Sverige och njuta av hela sommaren här!

Orättvist. 

Det är nästan så att man önskar att man var en flyttfågel. Inga fler sommarjobb krävs för att spara in till resan, inget pass, inget bagage att checka in. Utan bara flyga iväg med sina kamrater precis när man känner för det. Som en chartersemester som börjar om och om igen!

Torsdag kväll kändes som en fredag kväll, antar att det bara var önsketänkande. Fredag morgon vaknar jag och är fullt övertygad om att det är lördag morgon - allt känns förskjutet. Kanske för att jag gjorde mitt Historia prov i torsdags vilket för mig markerade ett avslutat kapitel, undermedvetet, en avslutad vecka. Vill minnas att Historia A var roligare på gymnasiet. Då hade vi spralliga Johan Laasonen som lärare och han var helt klart oslagbar. Men jag ska väl inte klaga... Historia är väl ändå ett bra ämne att läsa och till många delar intressant. Fick friska upp minnet t ex med hur det faktiskt låg till med Habsburgarna som härskade över större delen av Europa och deras förbindelse med Wien. Det här är egentligen information som borde sökts upp före vår tågluff i somras, men det insåg vi lite väl sent... Väl inne i Habsburgarnas slott var det bara till att försöka gissa sig fram till vad som stod skrivet på informationsskyltarna... Som var skrivna på tyska. 

Det jag kommer ihåg från högstadiet var den irrelevanta informationen man fick om deras utseende. Grova och kraftfulla människor med den kraftigt markerade och utstående hakan som gav dem det karaktäristiska utseende. På bilderna i historieboken såg det ut som att de hade underbett. Bulldoggs i mänsklig version med andra ord. 

Fredagen blev lång på jobbet, trots studiebesök på telestationen (inte så mycket att se, mest sladdar och lådor och blinkande lampor). Kan inte säga att jag blev så mycket klokare efter besöket, det kändes nästan ännu mer abstrakt efteråt. 

Den här helgen blir lugn. Mycket läsning men det är iaf en bra bok. Man kanske skulle ta och baka någonting? :)

DAGENS TJUVLYSSNAT.SE

Tjej 1 ~20: Åh, vad skönt, jag är ledig imorgon, det ska bli så skönt att vara ledig imorgon! Anna tog mitt pass.
Tjej 2 ~20: Vad skulle hon göra med det?
Tystnad.
Tjej 1: Jobba.

Yupp, jag måste säga att jag håller med Joni Mitchell i låten "Counting Crows". När man är i sitt vanliga jag, frisk och kry är man upptagen med att klaga på både det ena och det andra och glömmer bort hur bra man faktiskt har det - hur lyckligt lottad just Jag är. Det märker man först när det verkligen går nerför. Det är då man börjar tänka på hur nöjd man egentligen bör vara åt en sån simpel sak som att vara frisk. Att kunna kuta nedför en trappa, kunna sjunga falska toner i duschen, kunna dammsuga i sitt rum på egen hand och äta all mat man vill och inte välja bort massor för att man går på äckliga mediciner osv osv.. 

Ok, det kanske är skönt första eller andra dagen - att ligga i horisontalläge i soffan och glo på tv eller läsa en bok och hela tiden bli uppassad av någon. Efter andra dagen (så långt sträcker sig i alla fall min gräns) börjar jag bli otålig. Jag vill inte bara ligga ner och vara helt hjälplös. Jag vill leva! Det enda önskan jag har är att bli frisk så att jag kan leva till fullo igen. 

Kort och gott. Jag avskyr sjukhus. Jag ska inte dit igen. Och så var det med den saken :)

En trasig söndag lappades ihop mot eftermiddagen. Jag såg ett spännande föremål l i gräset - även det trasigt. Kvällen slutade i dansande på studenternas hus och ett tennispass, därefter sov jag som en stock kan jag lova. Totalt utmattad!

   

  

Det är inte möjligt att vara på topp hela tiden. Med stark målmedvetenhet klättrar man uppåt, somliga gör det med jättekliv, andra kanske väljer att gå ett litet steg bakåt och två små framåt. Att klättra behöver inte vara svårt, man har ett mål framför sig och det är det enda man ser, man låter inget annat komma i vägen. "Jag har bestämt mig, jag ska nå dit". När man nått toppen vill man stå kvar så länge som möjligt och njuta av utsikten - belöningen för de uppoffringar man gjort under resans gång. Tyvärr kan man inte stå kvar och njuta i all evighet (det vore väl alltför väl). Det kommer faktorer utifrån som du inte kan påverka. Du njuter av dina sista sekunder på toppen, tar ett djupt andetag och hoppas kunna återvända upp hit inom den snaraste framtid, men innerst inne vet du att det inte är särskilt troligt.

Ett djupt andetag. Du låter nästa person ta över stafettpinnen och börjar långsamt kliva nedåt. Du gör det inte för att du vill, du gör det för att du inte har något annan val. Det enda du har att välja på är på vilket sätt du vill ta dig ner. Du kan ta små små steg så att det inte ska kännas så tungt att nå marken. Eller så hoppar du, för du inser att när du når marken kommer att göra lika ont vare sig du klättrar långsamt eller faller snabbt.